(sammandrag av föredrag hållet vid konferensen Nordiske middelaldertekster: Utgivere og brukere 28/4 2001)
I mitt bidrag till konferensen förordade jag s.k. nyfilologiska utgåvor av samlingshandskrifter. Jag ser samlingshandskrift som medeltida "minibibliotek" och de bör vara goda representanter för medeltida skriftkultur.
Mina tankar är resultatet av ett miniprojekt betitlat Handskriften som historiskt vittne. Fornsvenska samlingshandskrifter - miljö och funktion. vilket bekostades av Birgit och Gad Rausings stiftelse för humanistisk forskning. Hela projektets resultat kommer också att publiceras i en Opusculavolym i skriftserien Runica & Mediaevalia (se vidare http://www.medievalia.nu).
Eftersom jag arbetar med handskrifter ur ett nyfilogiskt perspektiv ser jag varje handskrift som en historisk artefakt (jfr Nichols 1990, Cerquiglini 1989). Själva handskriften sätts i centrum, de enskilda texterna får underordnad betydelse. Jag ser handskriften som ett kontrakt mellan producent och publik, alternativt en enskild persons samling av texter. Varje handskrift kan ur detta perspektiv vittna om medeltida mentaliteter, ideologier och skriftvanor. Något som också bör framgå av en edition.
Det material som jag undersökt har varit 20 stycken svenskspråkiga medeltida samlingshandskrifter. Deras mångskiftande och genreövergränsande karaktär gör dem till tacksamma objekt för en bredare analys av svensk handskriftskultur och frågor som jag ställer mig är: Vilka samband finns i innehållsurvalet? Finns det någon innehållslig "röd" tråd? Varför språkblandning? Mitt perspektiv kan jämföras med Pamela Gehrkes: But even a miscellaneous collection has been put together for some reason, and its content might have been as carefully selected as those of a grouping that is homogeneous according to modern conceptions of genre. (1993:2)
De 20 samlingshandskrifterna har delats in i fyra olika grupper efter förmodad användningsmiljö: handskrifter använda i klostermiljö, handskrifter använda i sockenkyrkomiljö, handskrifter använda i lekmannamiljö, samt handskrifter vars användningsproveniens är oklar. Syftet har varit att klargöra generella samband som kan föras till de olika användningsmiljöerna, t.ex. innehållsliga mönster och enhetlighet i utförande (layout). Enklast att karakterisera är de svenska klosterhandskrifterna. Här förekommer till stor del litteratur som är präglad av 1100-talets augustinskt inriktade mystiska teologi som utmärks av sin affektiva innerlighet och sin voluntarism. Dessa texter är i stort sett alla översatta i Vadstena kloster (ett fåtal är från början författade på svenska). Texterna är till sin uppbyggnad och retorik anpassade till den birgittinska nunnemiljön. Andra texttyper som är vanliga i denna handskriftstyp är berättelser om helgonens liv och mirakel, bibeltexter, Birgittauppenbarelser samt klosterregler och didaktisk litteratur.
Klosterhandskrifternas layout är inte helt homogen. Pergamentshandskrifter verkar dock kunna kopplas ihop med en användning i Vadstenaklostrets systrakonvent, medan papper använts för övriga klosterhandskrifter. I de handskrifter där vi med säkerhet vet att funktionen var högläsning är texten skriven i två spalter, i övriga varierar detta. Formatet varierar, men man kan se att ju högre ideologisk status en handskrift hade desto större format.
Skrivstilen är ytterligare en faktor som är intressant att undersöka. I Vadstena kloster utvecklades en halvkursiv, en s.k. hybrida, som är framträdande i senmedeltida svenska handskrifter. Den är mycket lättläst och dominerar i handskrifter som har att göra med systrakonventet. I brödrahandskrifter samt i handskrifter från dotterklostret i Nådendal dominerar istället en driven kursiv, textualis. Textualis är den stil som oftast användes i Vadstena kloster för latinska handskrifter. Att systrarna inte använde samma stil kan bero på att textualis ansågs svår att läsa, men uppdelningen kan också vara funktionell; hybrida för högläsning, textualis för privat läsning.
Ser man slutligen på skrivarverksamheten i klosterhandskrifterna ser man att vanligen hade två eller tre skrivare arbetade med handskrifterna. En annan nunna eller munk var "överordnad" och hade de slutgiltiga ansvaret för den färdiga produkten.
En liknande genomgång av lekmannahandskrifterna visar att fem olika texttyper dominerar innehållsligt, nämligen historiska, politiska, religiösa, underhållande och vetenskapliga texter. Markant är förekomsten av litteratur på vers, något som nästan genomgående saknades i klosterhandskrifterna.
Layoutmässigt är lekmannahandskrifterna ganska homogena. Materialet är genomgående papper, all text är skriven i en spalt, formatet är höga oktavor, stilen är hela tiden kursiv. Vi kan också se ett mönster i tillkomstprocessen. En skrivare hade ansvaret för handskriften, denne skrev också mest. Sedan har en eller flera skrivare hjälpt till. Dessa ”extraskrivare” förekommer dels i kortare partier av de längre texterna, dels i handskriftens slut. Frågan är om det likartade produktionsförfarandet kan tolkas som att alla lekmannahandskrifter har tillkommit på en enda plats. Likheten i innehåll och utförande är ju frapperande. För en av lekmannahandskrifterna känner vi dess tillkomstplats, det gäller för Cod. Holm. D 4 som är tillkommen i Vadstena kloster. Vadstena kloster skulle således kunna vara en institution från vilken lekmän kunde beställa handskrifter. Tyvärr saknas dock explicita bevis för att så verkligen var fallet.
Från en sockenkyrklig användarproveniens har vi bara en säker samlingshandskrift vars innehåll till större delen är på svenska. Det är Cod. Holm. A 54 som uppvisar ett ganska rörigt innehåll. Handskriften innehåller liturgiska texter, böner, teologiska utläggningar och statuter på latin, blandad uppbyggelselitteratur, både rimmad och på vers på svenska. Genom ett par diplomavskrifter kan vi föra handskriften till Hagebyhöga dit den sannolikt köpts från det närliggande Vadstena kloster. Innehållet är användningsbart för en sockenpräst; på latin referenslitteratur av olika slag, på svenska texter som hade sin användning vid den kateketiska undervisningen - många texter verkar vara valda för att fungera som stöd vid prästens biktutövning (se vidare Carlquist 1997).
Layoutmässigt är A 54 en pappershandskrift, till större delen skriven i en spalt. Handskriften är något mindre än en traditionell kvartohandskrift och kan ha varit lätt att bära med sig. Stilen varierar beroende på språk mellan hybrida (svenska) och textualis (latin). Skrivarna är många (minst åtta stycken). Det är också tydligt att dessa delat upp arbetet sinsemellan.
Sådana här uppgifter bör ligga till grund för förståelsen av en handskrift och bör givetvis omnämnas i en utgåva. Dock ger de inget facit för en korrekt bedömning av handskriftens funktion i det medeltida samhället. För den sakens skull måste man fördjupa sina studier. Det viktiga som jag ser det är att man vid en utgåva tar hänsyn till hela handskriften. Handskrifters innehåll och utformning menar jag i nyfilologisk anda aldrig bero på en slump utan kan förklaras av handskriftens publik och tilltänkta användning. Således bör en noggrann analys av en specifik handskrifts "metaspråk", förutom dess innehåll och layout omtala medeltida syften och funktioner. Sådant "metaspråk" kan vara av mångahanda slag, jag har framför allt analyserat de medeltida rubrikerna, avslutningsformler samt marginalanteckningar.
Vidare har jag diskuterat enskilda texters kontext i handskriften. T.ex. när man sedan stöter på en text som nedanstående i en lärd brödrahandskrift som Cod. Ups. C 50 från Vadstena kloster, direkt efter översättningar av Thomas Aquinas Peccata contra Spiritum Sanctum blir man lite frågande om man inte ser till kontexten. Vad gör denna minnesdikt över budorden här? Ser man sedan att de efterföljande texterna alla rör olika typer av råd hur man inte skall synda kan man kanske gissa att budordsversen avser att vara ett didaktiskt hjälpmedel för bröderna i deras dagliga gärning bland lekmän.
Precepta exodj
Bidh til en sannan
gudh och haff han käran / Swär ekke om hanom vthen hedhran och
äran
Dyrka hälgha
dagha alla fläste / hedhra fadher och modher badhe mwnka och präste
Dräp ekke
mädh hiärta mwn älla händir / Stiäl ekke thu wardhir
thär aff ilda kändir
Fly skörliffnath
och liiff wäl reen / Mädh falskom withnom gör engom meen
Ofta kan också textdispositionen i en handskrift säga något om den avsedda användningen. Den tidigare nämnda sockenkyrkohandskriften A 54 innehåller ett flertal Birgittauppenbarelser och urvalsprinciperna för dessa ser till en början svårtolkat ut. T.ex. står uppenbarelserna VI:66, IV:37 och I:6 efter varandra. Orsaken är sannolikt att man här velat utveckla ett tema. Bok VI:66 handlar om synder med de fem sinnena, bok IV:37 om människornas syndabenägenhet och bok I:6 om människans behov av förlåtelse. Innehållstrukturen blir nu tydlig: 1) hur man syndar, 2) varför man syndar, 3) behovet av förlåtelse. Tanken bakom detta försvinner om man bara ger ut Birgittatexterna och inte handskriften.
En annan viktig uppgift som en handskriftsutgåva bör diskutera är hur man läste handskrifterna. Det är intressant att ta reda på huruvida den handskrift som man arbetar med är skapad för tyst läsning (inspicere), d.v.s. för privata studier och läsupplevelser, eller om den är skriven för högläsning, d.v.s. ett muntligt framförande inför en publik.
Man kan hypotetiskt tänka sig att utvecklingen av tyst läsning skedde i två stadium. I det första stadiet läste man högt. Man tolkade den primitiva skriften genom en mumlande läsning och rekonstruerade texten därefter för en lyssnande publik. I nästa stadium förekom både tyst och hög läsning. Således utvecklades hjälpmedel för att underlätta för en viss sorts användning, muntlig eller privat. Tidigare forskning har dock hävdat att flertalet fornsvenska handskrifter har lästs högt. Detta synsätt har jag tidigare ställt mig kritisk till och vill hellre mena att man befann sig i det senare stadiet och således kunde välja att anpassa handskriften efter situationen.
För att få vetskap om detta kan man studera en mängd olika variabler, t.ex. ordseparation, interpunktion, val av stil, markering av stycken, marginalanteckningarnas funktion etc. Men man kan också försöka tolka vissa typer av metatermer som omtalar hur ett visst textvittne i en handskrift är tänkt att användas. T.ex. kan en analys av användning av verb som höra, säga, skriva och stå i inledningar etc. säga något om vilken funktion den tänkta texten kan antas ha (se vidare Greene 1994).
Det är tydligt att när det gäller östnordiskt material vet man fortfarande inte tillräckligt för att kunna uttala sig om handskrifternas medeltida funktion. Enklast att tolka är de handskrifter som hört hemma i Vadstena klosters systrakonvent medan övriga handskrifter är komplicerade. Resultaten för de senare blir ofta mer eller mindre avancerade gissningar. Olika faktorer pekar åt olika håll och det är svårt att avgöra vilken variabel som varit den styrande.
För att komma längre krävs handskriftseditioner vilka kan ge ytterligare kunskap. Möjligheten finns där, det gäller bara att ta vara på den. Genom att ge ut handskrifter som representerar olika typer kan vi få ett underlag för jämförande tolkningar av andra handskrifter. Utgåvorna bör ta fasta på handskrifterna som medeltida bibliotek. De bör kommentera innehållet, visa på likheter och skillnader gentemot andra textvittnen - inte för att göra en textkritisk bestämning utan för att kunna redovisa hur texter bearbetades för nya syften.
Handskrifterna bör vidare ges ut precis som de är utformade. Korrigeringar skall markeras, marginaluppteckningar synliggöras, interpunktionen återges. Utgåvorna bör göras i samarbete mellan forskare från olika discipliner. Nordister, latinare, historiker, litteraturvetare och teologer bör gemensamt diskutera innehåll och layout.
Ett projekt av denna typ kan givetvis ses som kostsamt och arbetskrävande. Ändå är jag personligen övertygad om att arbetet bör göras för att forskningen skall gå framåt. De medeltida texterna görs härigenom intressanta och aktuella för 2000-talets läsare.
Litteratur
Carlquist, Jonas (1997), "Birgittauppenbarelserna i Cod. Holm. A 54 - deras användning och deras ställning i texttraditionen", P. Åström (red.) Studier i svensk språkhistoria 4. MINS 44. Stockholm.
Cerquiglini, Bernard (1989), Eloge de la variante. Histoire critique de la philologie. Paris.
Gehrke, Pamela (1993), Saints and scribes, Medieval Hagiography in Its Manuscript Context. University of California Publications. Modern Philology 126. Berkeley, Los Angeles & London.
Greene, D.H. (1994), Medieval Listening and Reading. The primary reception of German literature 800-1300. Cambridge.
Nichols, Stephen G. (1990), "Introduction: Philology in a manuscript Culture", Speculum 65.